IBS-diagnos –
Rome V, DGBI och olika typer av IBS

IBS, irritable bowel syndrome, är en diagnos inom det som idag kallas Disorders of Gut–Brain Interaction, DGBI – på svenska ungefär störningar i samspelet mellan tarm och hjärna.

Tidigare användes ofta begreppet funktionella mag-tarmsjukdomar. Det har successivt ersatts eftersom ordet funktionell lätt kunde tolkas som att symtomen saknade biologisk grund. DGBI beskriver bättre dagens förståelse: symtomen kan uppstå genom förändringar i bland annat tarmens känslighet och rörelser, signaleringen mellan tarm och hjärna och andra biologiska mekanismer, utan att det behöver finnas en strukturell skada som förklarar besvären.

  • Rome-kriterierna används internationellt för att definiera och klassificera IBS och andra DGBI. Rome V presenterades 2026 och innebär flera förändringar jämfört med Rome IV.

    En viktig förändring är att bukobehag åter har inkluderats tillsammans med buksmärta. Rome IV krävde buksmärta, vilket gjorde att vissa personer med en typisk IBS-symtombild men framför allt obehag inte uppfyllde kriterierna.

    Även kravet på hur ofta symtomen ska förekomma har förändrats. Rome V sänker frekvenströskeln jämfört med Rome IV. Kontinuerlig buksmärta passar däremot inte in i Rome V-definitionen och kan motivera att andra förklaringar övervägs.

    Rome-kriterierna är ett diagnostiskt ramverk. En IBS-diagnos baseras på den samlade kliniska bilden och innebär inte att varje person behöver genomgå omfattande provtagning.

  • IBS delas även in utifrån avföringsmönstret.

    IBS-C
    Förstoppning dominerar. Avföringen är ofta hård och det kan finnas krystning, ofullständig tarmtömning eller svårigheter att tömma tarmen.

    IBS-D
    Diarré eller lös avföring dominerar. Brådska till toaletten och tätare tarmtömningar är vanligt.

    IBS-M
    Både hård och lös avföring förekommer i betydande omfattning. Symtombilden kan därför variera mellan perioder.

    Indelningen är kliniskt relevant eftersom kostråd och behandling kan behöva se olika ut beroende på vilket avföringsmönster som dominerar.

  • Man behöver inte testa för allt tänkbart innan IBS kan diagnostiseras. En typisk symtombild kan ge en positiv IBS-diagnos efter en relevant medicinsk bedömning.

    Vilka prover eller undersökningar som behövs beror bland annat på symtom, ålder, sjukdomshistoria och riskfaktorer. Exempelvis kan celiakiprovtagning och vissa inflammationsmarkörer vara relevanta i rätt kliniskt sammanhang.

    Nya eller avvikande symtom ska däremot inte automatiskt förklaras med IBS. Blod i avföringen, ofrivillig viktnedgång, feber, nytillkommen ihållande diarré, uttalade nattliga symtom eller en tydlig förändring av tidigare besvär bör bedömas inom hälso- och sjukvården.

  • Övergången från funktionell mag-tarmsjukdom till DGBI är mer än ett namnbyte.

    IBS betraktas idag som ett tillstånd där flera mekanismer kan bidra. Hos olika personer kan exempelvis visceral känslighet, tarmmotilitet, signaleringen mellan centrala nervsystemet och mag-tarmkanalen, kost och tidigare gastrointestinal infektion ha olika betydelse.

    Mikrobiomet är också ett aktivt forskningsområde. Det finns gruppskillnader mellan personer med och utan IBS i vissa studier, men idag finns ingen specifik mikrobiomprofil som kan diagnostisera IBS hos en individ.

Har du IBS och vill förstå vad som påverkar just dina besvär?

Att uppfylla kriterierna för IBS berättar vilken diagnos symtombilden passar med. Det berättar däremot inte automatiskt vilka faktorer som är viktigast för just dina symtom eller vilken koststrategi som passar bäst.

Läs mer om IBS, magbesvär och hur jag arbetar med individuell kost- och nutritionsbehandling.

Har du en specifik fråga om exempelvis mat, FODMAP, probiotika, stress, SIBO eller tarmflora kan du också läsa Vanliga frågor om IBS.